berättelsen, jag vet den är dålig ;/ men 

den är verkligen långt i från klar. Den behövs verkligen finslipas.

En syn, som inte går att blunda för.

Jag vände mig om för att hoppas att få se något annat en en vit gränd. Men en känsla av besvikelse sköljdes genom kroppen när jag förstod att jag inte kunde se något annat. Allt var vitt, tomt och tråkigt. Nu förstod jag vart jag hamnat, jag hade hamnat i himmlen. Jag kände obehag och jag ville skrika, jag ville inte dö alla mina nära och kära var kvar där på jorden. De grät där nere, de grät efter längtan efter mig. Men jag var fast här. Jag skulle inte kunna kalla det här himmlen, mer helvetet. Vem drömde om att få hamna här. Skulle man leva här i vita tråkiga och tomma himmlen. Hade man kanske en egen himmel? Vart fanns alla andra döda annars.

Plötsligt vaknade jag upp i ett rum med gula väggar och allting var svagt och suddigt men jag kunde ändå se alla läkare som sprang fram och tillbaka utanför rummet. Jag var tvungen att nypa mig själv för att försäkra om att jag levde. När jag klarnat upp och fått en förklaring till händelsen, den vita gränden jag sett. Jag hade dött för några sekunder och  hade vart på väg att vandra till himmlen. Men de hade lyckats rädda mig. Jag hade ett hjärtproblem som hade brutit ut ordentligt för någon dag sen och jag hade åkt till sjukhuset och var i koma i 3 dagar och nu hade jag vart nära döden. Jag rös av tanken. Jag lyssnade efter bilens rullande ljud mot grusvägen och tittade på regndropparna som föll från taket ner på bilrutan. När vi kom fram till vårt röda hus med vita knutar, såg precis ut som vilket hus som helst. Klev jag ur bilen och var på väg upp till huset.

-Här ta nycklarna jag ska bara ner till stallet och byta vatten till hästarna, sa Diana som var min mamma och slängde nycklarna till mig.

Jag fångade dom med 2 fingarar och tog ett stadigt tag om dom så dom inte skulle rammla ner från min hand. Jag vred om och öppnade dörren,

jag har bråkat ett bra tag med datorn i försök på att hitta bluetooth men det bråket har inte lett någon vart. Men i varje fall tänktejag berätta en "historia" inom mitt liv, eller vad jag nu ska kalla det.

När jag gick i 1an eller 2an, minns inte riktigt. Så skulle vi skriva en Saga, det var där intresset dök upp. Jag började älska att skriva sagor, och enda sedan 1an/2an upp till 3an skrev jag sagor hela tiden, jag har tusentals sagor här hemma i  några kassar. I 3an började jag förstå det där med skrivandet mer och mer, och jag började skriva såkallade berättelser. Mer verkligt. Och jag älskade det, jag vart glad av att skriva, för jag skrev ändå inte så farligt dåligt, folk sa att jag skrev jätte bra och det gjorde att jag fortsatte. Jag fortsatte enda upp till 6an och det blev mer och mer seriöst skrivande. Men sedan när jag började 7an så försvann allt. Skrivandet blev bortglömt, jag blev tom. Jag kände inga känslor längre. Allting var lixom stilla. Jag beskriver ofta mycket känslor i mina berättelser. Och därför blev det ett problem, jag hade inga känslor jag hade inget att skriva. Men nu har jag gjort ett nytt försök, och det vcar verkligen hur länge som helst jag skrev känns det som, därför är dert inte bra. Måste fin slipas. Sk bara bråka lie med datorn så jag kan lägga in den här o.O så tar ett tag men håll utkiik! ;)