kapitel 1. En oförglömlig vän

Idag var det 1 år sen min vän gått bort. Jag hade förväntat mig att jag skulle bli helt knäckt eller helt enkelt bli starkare. Nu vet jag att den gjort mig starkare. Bara för att Jessica var borta, hade inte vänskapen försvunnit. Varje gång jag kände vindarna omfamna mig, visste jag att jessica var med mig. Jag satt tyst och blundade på minnesstunden för henne. Jag hade fortfarande svårt för att förstå att hon aldrig mer skulle komma tillbaka, men något inom mig ville inte sluta tro på att hon en dag skulle återvända. Men när den dagen kom, visste ingen..

Den dagen jag fått beskedet om att jessica fanns där uppe och inte här nere med oss, hade jag brytit ihop totalt. Min allra närmaste vän fanns inte längre synlig för mig, jag skulle aldrig mer kunna byta ord med henne. Jag skulle aldrig någonsin få känns hennes varma kramar. Jag skulle aldrig få tillbaka min vän. Det fanns ingen som någonsin skulle ta hennes plats. Sen Jessica hade gått bort hade jag vart ensam. Folk försökte få mig att umgås med dom, men det var jag som tog avstånd och murade in mig. Jag hade ingen kontakt med verkligheten längre.

Nästa dag vaknade jag av alarmet som ringde. Jag ville inte gå upp, jag ville ligga kvar där och aldrig mer behöva gå någonstans. Men hur mycket jag en ville ligga kvar där var jag endå tvungen att gå upp. Jag tog på mig ett par jeans och en svart tshirt och satte upp mitt rödbruna hår i en toffs. Jag studerade mig noga i spegeln och la märke till hur trist och vit jag hade blivit. Men det spelade ingen roll. Inget spelade någon roll när jessica inte längre fanns. Sedan jessicas död hade våran familjerelation förändrats. Inget var längre detsamma. Mamma jobbade dygnet runt och var nästan aldrig hemma vi talade knappt med varandra när hon väl var hemma, Samma med pappa han var alltid utomlands och jobba. Som vanligt satt jag ensam vid köksbordet, jag tryckte i mig en macka och ett glas mjölk. Sedan gick jag iväg mot bussen. Precis när jag kom upp för backen såg jag bussen komma körande på landsvägen. Jag satte mig i busskuren medan jag väntade på att den skulle köra upp hit. När jag klev på bussen fanns det inte många platser att välja på och jag satte mig brevid Gabriella.Gabriella gick i min klass och vi hade vart väldigt bra vänner, men när jessica hade gått bort hade det blivit som att jag och gabriella slitits ifrån varandra. Vi pratade väl någon enstaka gång med varandra men vi visste inte vad vi skulle säga eftersom det vi brukade prata om hade med oss allihopa att göra. Alltså mig, Gabriella och Jessica.Jag hälsade med en nickning. Och satt annars helt tyst brevid Gabriella hela vägen till skolan. Jag slängde in sakerna i skåpet och tog ut mattebökerna och sedan gick jag iväg mot sal 113.

-Då ska vi gå igenom vad negativa tal är, är det någon som vet vad det är?, frågade Fredrika som var vår mattelärare.

Jag stirrade ut genom fönstret och lyssnade knappt på vad fredrika talade om. Mina betyg hade sjunkit de senaste året, men lärarna var medvetna om att jag var inne i en djup deprisson och hade respekt för att jag inte klarade av vissa uppgifter.

När det äntligen var rast satte jag mig på en bänk och la upp fötterna och lutade mig mot väggen och stirrade ut mot skolgården. Plötsligt lades en arm på min axel och förskräckt ryckte jag till, och till min förvåning stod Jonas där.

-Hej på dig Jenny, hur är det egentligen med dig?, frågade jonas.

Jag flyttade på fötterna och han satte sig brevid mig.

-Jodå det är väl helt okej, sa jag till svar.

-Trevligt, du är så tyst nu för tiden. Jag ser dig knappt längre, sa jonas och log lite.

-Jaha.. Ja jag är väl inte direkt den som man lägger märke till i förstahand, sade jag tveksamt.

-Kanske är de andra sånna som vill synas som märks. Enda sedan jessicas bortgång har du vart så tyst,tråkig och vart mer för dig själv, sade jonas och det såg ut som han velat ta tillbaka det han just sagt.

Jag började fundera, jag var medveten om att jag hade blivit osynlig men hade jag verkligen blivit så tråkig som jonas påstod.

-Ja kanske det, svarade jag och försökte hålla tillbaka tårarna

-Förlåt det var inte meningen, sade jonas tyst.

- Det är lungt, sa jag och bet mig i läppen för att inte låta tårarna rinna.

Jag studerade jonas han hade jeans och en tjocktröja på sig. Och hans ögon var isblåa och hans ljusblonda hår hade han gömd i en svart mössa.

-Du kanske har lust att hitta på något efter skolan, frågade jonas och tittade mig i ögonen.

-Alltså jag hade gärna hittat på något, men jag har faktiskt lite saker att göra idag. Kanske en annan dag, sade jag och såg besvikelsen i hans blick.

-Okej, sa han och reste sig sedan.

Han tog tag i min hand och drog med mig ut.

- Jenny, jag vill så gärna att du ska veta en sak, sa jonas när vi stod runt hörnet.